Inom loppet av några år förlorade jag 11 st i min närhet. Jag var runt 9 år. I dessa 11 st finns även husdjur som stått mig nära. För en nioåring, men även för en vuxen, betyder ju dessa små varleser oerhört mycket och sorgen kan vara nästan lika djup som när man förlorar en människa i sin närhet. Det är rätt tungt att förlora så många på så kort tid. Begravning efter begravning. Jag kunde sångerna, jag kunde proceduren, jag kände väl till begravningsbilen, blomkransarna med sina "banderoller", och dessa blommor och små rosenbuketter jag sände med gravarna ner. Dessa sista hälsningar! En svart period i livet som präglat mig sedan dess väldigt mycket. Jag fick tidigt lära mig att livet är skört. Jag fick tidigt lära mig djupet av mitt känsloregister.

Jag avskyr svarta kläder. Jag har väl aldrig tänkt på det tidigare, men nu har jag kommit till insikt att det måste vara att svarta kläder symboliserar sorg för mig. Svart svart svart. 2 år av svarta kläder och ledsna bleka människor runt mig. Fy attan! Det är nog därför jag aldrig gillat att bära svart. 

Det tog mig 15-20 år innan jag kunde börja uppskatta svarta kläder igen. Men bär jag svart kombinerar jag det väldigt ofta med vitt eller någon annan piggare färg. Jag har ingen "den lilla svart". Jag vill ha glädje runt mig. Höra folk skratta, bära glada färger. LIV!

Därför är jag så glad över vårens mode. ÄNTLIGEN får vi in starka vackra färger fulla med...LIV!

Välkommen våren!!

Blir jag besviken så syns det i mina ögon. Blir jag ledsen så syns det i mina ögon. Blir jag tokglad syns det i mina ögon. Är jag förbannad så syns det i mina ögon. Vad jag känner kan du läsa i mina ögon. I varje fall om du känner mig hyfsat bra.

Det här är både bra och riktigt illa...ibland. Ibland önskar jag att jag kunde koppla på ett "frozen face". Jodå, du vet precis vad jag menar. Sånt där face som är omöjligt att läsa av. Personen kan säga "Oj vad glad jag blir!" men det syns inte ett dugg i deras ansikte/ögon/mun. Inte en min, en blinkning, ett ögonbryn som höjer sig, en smilegrop...nada! Så står du där och tänker: Jaha...ja ja...om du säger det så. Och så stirrar du en extra gång IFALL ett ögonbryn skulle ha råkat höja sig en tiondels milli...men nä. Inte. Vad fasen ska jag tro?! Är personen glad eller inte?! Omöjligt att veta! I samma sekund blir jag lite osäker på vad den här personen egentligen tycker...och blir sjukt nyfiken på att veta. Genast ett litet mysterium som jag känner för att lösa. En kort sekund flaxar en tanke förbi: Om jag pickar "Das (neutrum på tyska) Frozen face" i sidan...har den då en smilegrop som uppenbarar sig? Äh, förmodligen inte kicklig heller! Sedan skiter jag i det och låter saken bero...tills nästa gång...då jag befinner mig där igen med Das Frozen Face...mysteriet...som förbryllar mig.

På tal om att vara nere. Du som är där nere i just detta nu. Till dig skulle jag vilja ge ett litet råd. Var din bästa vän. Du ska leva med dig själv i många många år, så det vore rent idiotiskt att inte ta hand om dig själv. Om du är så där riktigt ledsen och nere...försök att stiga ut ur dig själv i tio minuter. Se dig lite på distans och se dig som din egen bästa vän. Vilka råd skulle du ge till dig själv, din bästa vän, för att må bättre just i denna stund? Är man uppriven så kanske en frisk promenad i skogen är som första hjälpen, lite balsam på såret? Sedan se till att äta vettigt. Bra tankar föds ofta ur bra mat/matvanor. Oavsett, så är det alltid bra att försöka tänka på sig sälv som sin egna bästa vän. Honom/henne vill du vårda och ska må bra, inte sant? Ta hand om dig! Det är du värd!

Javisst! Det finns olika grader av lycka. En förutsättning för att känna lycka är att du även varit på andra sidan. Att du vet hur det är att vara nere i träsket och ledsen. Jag hade ett intressant och givande samtal med en av mina bästa vänner här om dagen angående detta. Vi kom fram till att den som varit riktigt nere någon gång har fått så pass mycket referenser att den förstår att vara lycklig och grabba tag i lyckan när den kommer. Nåja, undantag finns ju alltid. När man är så där riktigt riktigt nere i skorna och man börjar smått tvivla på att man ska finna lyckan igen...ja, då står den plötsligt där en dag och knackar på din axel. Helt plötsligt har alla de där svåra knutarna löst upp sig som en brustablett i vatten och lyckan står mitt framför ögonen på dig. Du kanske inte fattar det med en gång, men när lyckan slår dig rakt på nosen (trött på att du är så trög och inte fattar) och du vaknar upp ja...då jäklar flyger du på den och grabbar tag i den och håller den krampaktigt som ett litet barn som vägrar ge ifrån sig sin snuttetrasa. Du kramar ur varje lyckodroppe ur den...för du VET...du vet hur det är att ligga i träsket och känna skitsmaken i munnen. Ju längre ner i träsket du simmat ju större chans är det att lyckan är intensivare när den kommer. Det svåra är att faktiskt förstå och tro på att lyckan kommer igen när man ligger där nere. För nog vore det bra märkligt fenomen om man skulle förbli liggande där i träsken dömd till olcka för all tid och evighet. Nej, det är ju inte speciellt rimligt eller hur?

När man fått barn får hela livet en ny dimension. Det som varit så viktigt för dig tidigare blir plötsligt inte så viktigt längre. Och sådant som du knappt brytt dig om blir plötsligt viktigt och intressant. Jag fick en fin komplimang här om dagen. En komplimang-karamell jag hade sugit länge på i normala fall, men nu spelade den faktiskt ingen större roll längre. Jag värdesatte den inte på samma sätt nu. Den hadlade om mitt utseende, och just nu i mitt liv känns inte det speciellt viktigt. Förut var det otroligt viktigt. Mina värderingar är inte det samma längre. Hur mitt barn mår är viktigast, hälsan, relationerna till mina nära runt om mig. Men om jag har en fin tröja eller snygga jeans som ljuger om att min rumpa är extremt välformad...det känns varken äkta eller viktigt just nu.

En annan sak som ändrats är min syn på människorna runt omkring mig. Nu har jag inget behov av att ha många vänner eller att hälsa och småprata med alla jag vet vem är. Nu värnar jag mer om de som jag verkligen vill ha i mitt liv. Jag har inget behov av att skaffa fler vänner just nu. Jag behöver inte stanna och utbyta några ord med folk längre. Jag kan nicka eller säga ett försynt hej och fortsätta göra det jag höll på med utan att känna att jag borde ha pratat lite mer.

Det är en befrielse att få barn. Så många pusselbitar som faller på plats. Att plötsligt klarsynt förstå vad som är viktigast för en i livet. Att ha ett klart mål och arbeta vidare kring det.

Jag är fri från hälsandets och småpratandets boja, jag är fri från anti wrinkle krämer och senaste ögonskuggan och läppennan. Jag är fri...för att mitt lilla knyta ler åt mig oavsett hur jag ser ut, hans vackra ögon strålar av kärlek och vad bryr jag mig då så mycket om någon annans gillande när jag omges av hans vackra aura som utstrålar kärlek. Jag är älskad av den viktigaste personen i mitt liv, och det gör mig bara så rakt upp och ner genomlycklig.

Jag spillde ut ett halvt paket strösocker över mig och golvet idag. Min underbara son gnyrde efter min uppmärksamhet, och jag hade sprängande huvudvärk och lite småirriterad över stressen som belastat mitt nyss tagna beslut om att minimera stressen i mitt liv och bli granne med en sån där typ som är lugnet själv. Just i den sekunden ville jag tycka synd om mig själv. Men inte. Det är nämligen inte tillåtet att tycka synd om sig själv. Du ska vara stark, ta tjuren vid hornen, rida ut stormarna, och stålsätta dig i alla lägen. Vilken ynklig människa du är om du råkar tycka synd om dig själv! Tänk på alla andras elände först! Måste jag? Kan jag inte bara få vara i mitt inbundna lilla ögonblick där sockret kletat sig fast i de nya sockorna och jag tycker det är lite synd om mig med min huvudvärk? Måste jag i den stunden tänka på allt annat elände där ute i världen också? VEM har bestämt det?? VEM är det som har det sämst? Vilken person är det vi ska jämföra oss med?

Det är bara att bita ihop och konstatera att det är tabu att få tycka synd om sig själv. Skamligt. Svagt. Jag tar ett djupt andetag, drar av mig de kletiga sockrona, tröstar mitt knyte, lägger ner honom för att leka, går tillbaka till köket och städar upp. Huvudvärken rider jag ut...såsom man bör göra, städa gör jag såsom man bör göra, byta mina kläder gör jag, så som man bör göra, slutar tycka synd om mig själv gör jag, såsom man bör...

Jag vet, man ryser av ordet, eller hur? Eller är du en sån där som älskar det. Då gillar jag inte dig. Nej, inte idag i varje fall. Tycker jag stressat de senaste 10-12 åren så nu har jag fått nog av denna negativa stress. Dagens samhälle är uppbyggt som så att den som stressar mest har det bästa livet. Nåja, vi är inte alla som håller med om det, men gemen man gör i stort sett det. OJ, vad duktig du är som hinner med allt det där!! Har ni hört den förut? För visst imponeras man av hur duktiga andra är som hinner med allt. Men nu får det vara nog.

Jag kan beundra de där som ser ut som lugna filbunkar. Som faktiskt tar sig tid att sitta länge och äta middag. De som vägrar planera in varje dag, varje minut. De som tittar i dina ögon med ett lugn som får dig att undra vad deras planet heter som de bor på och om det finns plats för en till...om de kan tänka sig att ha mig som granne.

Jag har stressat jag också, men i och med en incident om inträffade mig blev jag tvungen att undvika allt vad stress heter. Det fanns nog en mening med det, för det fick mig att stanna upp och fundera på livet, njuta av stunderna, och jag insåg att tiden med mig själv...ja, jag är inte så pjåkig att umgås med helt enkelt. När jag umgicks med mig tyckte jag faktiskt det var lite av kvalitetstid. Precis som jag tycker deet är när jag får chansen att sitta i lugn och ro med mina vänner över en kopp te eller en mysig middag. Vilken överhärlig (mitt nya ord) lyx! DET är något värt att avundas. Tid för och med varandra! Att våga ta det lugnt och vara i nuet både i tanke och i handling.

För alla ni kvinnor vet att man oftast gör en sak medan dina tankar är redan på nästa grej du ska fixa. Och det...är inte att leva livet fullt ut. Att vara i nuet.

Det är en kost att kunna ta det lugnt. Att prioritera och prioritera bort för att hamna i ett rus av harmoni i livet.

...medan jag stod och ansade oxfilén som vi skulle ha till nyår. Måste säga att är inte det en kärleksförklaring till min sambo så vet inte jag! Usch så vidrigt det är att gräva och dra i senor. Ryser av bara tanken. Inhemsk oxfilé blir det alltså på nyårsafton med vitlökspotatisgratäng och grekisk sallad. Oxfilén symboliserar nog mig och min sambos firandet ganska bra. Allt sedan vi träffades har vi ätit oxfilé när vi firat något eller myst tillsammans.

I varje fall så kom årets första men klena skörd av snö exakt under den tiden jag stod där och brottades med 1,6 kg dyr oxfilé. Fick bita mig i tungan när jag messade honom. (Han är utomlands) Ville skriva att jag betalat en förmögenhet för den där oxfilén och hur tacksam han ska vara som har så fin flickvän som fixar, handlar, städar, tvättar, och sköter vårt barn, men framför allt för att hon spenderat just en förmögenhet på vår nyårsmiddag med sina små slantar man har när man är hemma med ett barn. Men så hejdade jag mig. Tog ett djupt andetag. Hur rolig skulle middagen bli om jag påpekat att den kostade skjortan. Vi skulle sitta där och tänka på det under middagen. Så vill jag inte att det ska vara. Nej, han behöver inte veta. Jag får hoppas ändå at han förstår vad han har...för idag...idag när jag stod där och grävde i vår oxfilé kände jag mig som väldens bästa flickvän...fy f-n vilket kap jag är!!!