När man fått barn får hela livet en ny dimension. Det som varit så viktigt för dig tidigare blir plötsligt inte så viktigt längre. Och sådant som du knappt brytt dig om blir plötsligt viktigt och intressant. Jag fick en fin komplimang här om dagen. En komplimang-karamell jag hade sugit länge på i normala fall, men nu spelade den faktiskt ingen större roll längre. Jag värdesatte den inte på samma sätt nu. Den hadlade om mitt utseende, och just nu i mitt liv känns inte det speciellt viktigt. Förut var det otroligt viktigt. Mina värderingar är inte det samma längre. Hur mitt barn mår är viktigast, hälsan, relationerna till mina nära runt om mig. Men om jag har en fin tröja eller snygga jeans som ljuger om att min rumpa är extremt välformad...det känns varken äkta eller viktigt just nu.

En annan sak som ändrats är min syn på människorna runt omkring mig. Nu har jag inget behov av att ha många vänner eller att hälsa och småprata med alla jag vet vem är. Nu värnar jag mer om de som jag verkligen vill ha i mitt liv. Jag har inget behov av att skaffa fler vänner just nu. Jag behöver inte stanna och utbyta några ord med folk längre. Jag kan nicka eller säga ett försynt hej och fortsätta göra det jag höll på med utan att känna att jag borde ha pratat lite mer.

Det är en befrielse att få barn. Så många pusselbitar som faller på plats. Att plötsligt klarsynt förstå vad som är viktigast för en i livet. Att ha ett klart mål och arbeta vidare kring det.

Jag är fri från hälsandets och småpratandets boja, jag är fri från anti wrinkle krämer och senaste ögonskuggan och läppennan. Jag är fri...för att mitt lilla knyta ler åt mig oavsett hur jag ser ut, hans vackra ögon strålar av kärlek och vad bryr jag mig då så mycket om någon annans gillande när jag omges av hans vackra aura som utstrålar kärlek. Jag är älskad av den viktigaste personen i mitt liv, och det gör mig bara så rakt upp och ner genomlycklig.