Jag spillde ut ett halvt paket strösocker över mig och golvet idag. Min underbara son gnyrde efter min uppmärksamhet, och jag hade sprängande huvudvärk och lite småirriterad över stressen som belastat mitt nyss tagna beslut om att minimera stressen i mitt liv och bli granne med en sån där typ som är lugnet själv. Just i den sekunden ville jag tycka synd om mig själv. Men inte. Det är nämligen inte tillåtet att tycka synd om sig själv. Du ska vara stark, ta tjuren vid hornen, rida ut stormarna, och stålsätta dig i alla lägen. Vilken ynklig människa du är om du råkar tycka synd om dig själv! Tänk på alla andras elände först! Måste jag? Kan jag inte bara få vara i mitt inbundna lilla ögonblick där sockret kletat sig fast i de nya sockorna och jag tycker det är lite synd om mig med min huvudvärk? Måste jag i den stunden tänka på allt annat elände där ute i världen också? VEM har bestämt det?? VEM är det som har det sämst? Vilken person är det vi ska jämföra oss med?

Det är bara att bita ihop och konstatera att det är tabu att få tycka synd om sig själv. Skamligt. Svagt. Jag tar ett djupt andetag, drar av mig de kletiga sockrona, tröstar mitt knyte, lägger ner honom för att leka, går tillbaka till köket och städar upp. Huvudvärken rider jag ut...såsom man bör göra, städa gör jag såsom man bör göra, byta mina kläder gör jag, så som man bör göra, slutar tycka synd om mig själv gör jag, såsom man bör...

Jag vet, man ryser av ordet, eller hur? Eller är du en sån där som älskar det. Då gillar jag inte dig. Nej, inte idag i varje fall. Tycker jag stressat de senaste 10-12 åren så nu har jag fått nog av denna negativa stress. Dagens samhälle är uppbyggt som så att den som stressar mest har det bästa livet. Nåja, vi är inte alla som håller med om det, men gemen man gör i stort sett det. OJ, vad duktig du är som hinner med allt det där!! Har ni hört den förut? För visst imponeras man av hur duktiga andra är som hinner med allt. Men nu får det vara nog.

Jag kan beundra de där som ser ut som lugna filbunkar. Som faktiskt tar sig tid att sitta länge och äta middag. De som vägrar planera in varje dag, varje minut. De som tittar i dina ögon med ett lugn som får dig att undra vad deras planet heter som de bor på och om det finns plats för en till...om de kan tänka sig att ha mig som granne.

Jag har stressat jag också, men i och med en incident om inträffade mig blev jag tvungen att undvika allt vad stress heter. Det fanns nog en mening med det, för det fick mig att stanna upp och fundera på livet, njuta av stunderna, och jag insåg att tiden med mig själv...ja, jag är inte så pjåkig att umgås med helt enkelt. När jag umgicks med mig tyckte jag faktiskt det var lite av kvalitetstid. Precis som jag tycker deet är när jag får chansen att sitta i lugn och ro med mina vänner över en kopp te eller en mysig middag. Vilken överhärlig (mitt nya ord) lyx! DET är något värt att avundas. Tid för och med varandra! Att våga ta det lugnt och vara i nuet både i tanke och i handling.

För alla ni kvinnor vet att man oftast gör en sak medan dina tankar är redan på nästa grej du ska fixa. Och det...är inte att leva livet fullt ut. Att vara i nuet.

Det är en kost att kunna ta det lugnt. Att prioritera och prioritera bort för att hamna i ett rus av harmoni i livet.

...medan jag stod och ansade oxfilén som vi skulle ha till nyår. Måste säga att är inte det en kärleksförklaring till min sambo så vet inte jag! Usch så vidrigt det är att gräva och dra i senor. Ryser av bara tanken. Inhemsk oxfilé blir det alltså på nyårsafton med vitlökspotatisgratäng och grekisk sallad. Oxfilén symboliserar nog mig och min sambos firandet ganska bra. Allt sedan vi träffades har vi ätit oxfilé när vi firat något eller myst tillsammans.

I varje fall så kom årets första men klena skörd av snö exakt under den tiden jag stod där och brottades med 1,6 kg dyr oxfilé. Fick bita mig i tungan när jag messade honom. (Han är utomlands) Ville skriva att jag betalat en förmögenhet för den där oxfilén och hur tacksam han ska vara som har så fin flickvän som fixar, handlar, städar, tvättar, och sköter vårt barn, men framför allt för att hon spenderat just en förmögenhet på vår nyårsmiddag med sina små slantar man har när man är hemma med ett barn. Men så hejdade jag mig. Tog ett djupt andetag. Hur rolig skulle middagen bli om jag påpekat att den kostade skjortan. Vi skulle sitta där och tänka på det under middagen. Så vill jag inte att det ska vara. Nej, han behöver inte veta. Jag får hoppas ändå at han förstår vad han har...för idag...idag när jag stod där och grävde i vår oxfilé kände jag mig som väldens bästa flickvän...fy f-n vilket kap jag är!!!