Min blogg är sluten. Många anledningar till det, men en av dem är att jag är väldigt privat av mig. Det vet mina vänner. Jag har inget behov av att vara känd. (För det skulle jag ju sannerligen bli om jag inte hade den stängd. :) *ironi*) Jag tror faktiskt inte jag skulle trivas med att vara känd. Jag tror inte det skulle göra mig lycklig. Jag behöver inte synas och höras. Det är inte det jag strävar till i livet. Eller till att vara bäst på någonting. Nej, faktiskt inte. Blir nästan förvånad själv när jag läser det. Det jag strävar till i livet är att vara lycklig så mycket som möjligt. Att suga på de lyckliga stunderna som man suger på en god karamell man aldrig vill att ta slut. Att fånga varje ögonblick. För mig handlar det inte om det materiella eller att vara bäst på någonting. Eller att synas och höras. Jag imponeras inte av snygga dyra bilar, stora villor, senaste telefonen, eller rika människor. Jag imponeras och fascineras av genuina snälla, insides vackra, människor. Ni vet, de där som har hittat sitt jag. De som lyser av positivism, glädje, erfarenhet, och vishet. De som vet när tiga är guld. Jag blir inte ett dugg imponerad av "gaphalsar" som måste synas och höras, skrika och protestera mot allt. De där hårda typerna som grabbar tag i varje konflikt de kan få tag i. Nej, jag är nog mer som Ferdinand. Jag sitter hellre under min korkek och doftar på blommorna och skiter fullkomligt i alla konflikter. Nåja, nog måste jag också ta en och annan konflikt ibland, men hugahh...jag tycker det är dyrbara sekunder av livet man spiller på sånt skit. Konversera som vuxna i lugn och saklig ton...absolut, men att konliktera...nä, det lockar mig inte ett dugg. 

Därför är min blogg sluten. Åtminstonde tills vidare.

Därför...om det är något man behöver veta om livet så är det att...det är föränderligt.