Jag spillde ut ett halvt paket strösocker över mig och golvet idag. Min underbara son gnyrde efter min uppmärksamhet, och jag hade sprängande huvudvärk och lite småirriterad över stressen som belastat mitt nyss tagna beslut om att minimera stressen i mitt liv och bli granne med en sån där typ som är lugnet själv. Just i den sekunden ville jag tycka synd om mig själv. Men inte. Det är nämligen inte tillåtet att tycka synd om sig själv. Du ska vara stark, ta tjuren vid hornen, rida ut stormarna, och stålsätta dig i alla lägen. Vilken ynklig människa du är om du råkar tycka synd om dig själv! Tänk på alla andras elände först! Måste jag? Kan jag inte bara få vara i mitt inbundna lilla ögonblick där sockret kletat sig fast i de nya sockorna och jag tycker det är lite synd om mig med min huvudvärk? Måste jag i den stunden tänka på allt annat elände där ute i världen också? VEM har bestämt det?? VEM är det som har det sämst? Vilken person är det vi ska jämföra oss med?

Det är bara att bita ihop och konstatera att det är tabu att få tycka synd om sig själv. Skamligt. Svagt. Jag tar ett djupt andetag, drar av mig de kletiga sockrona, tröstar mitt knyte, lägger ner honom för att leka, går tillbaka till köket och städar upp. Huvudvärken rider jag ut...såsom man bör göra, städa gör jag såsom man bör göra, byta mina kläder gör jag, så som man bör göra, slutar tycka synd om mig själv gör jag, såsom man bör...

Jag vet, man ryser av ordet, eller hur? Eller är du en sån där som älskar det. Då gillar jag inte dig. Nej, inte idag i varje fall. Tycker jag stressat de senaste 10-12 åren så nu har jag fått nog av denna negativa stress. Dagens samhälle är uppbyggt som så att den som stressar mest har det bästa livet. Nåja, vi är inte alla som håller med om det, men gemen man gör i stort sett det. OJ, vad duktig du är som hinner med allt det där!! Har ni hört den förut? För visst imponeras man av hur duktiga andra är som hinner med allt. Men nu får det vara nog.

Jag kan beundra de där som ser ut som lugna filbunkar. Som faktiskt tar sig tid att sitta länge och äta middag. De som vägrar planera in varje dag, varje minut. De som tittar i dina ögon med ett lugn som får dig att undra vad deras planet heter som de bor på och om det finns plats för en till...om de kan tänka sig att ha mig som granne.

Jag har stressat jag också, men i och med en incident om inträffade mig blev jag tvungen att undvika allt vad stress heter. Det fanns nog en mening med det, för det fick mig att stanna upp och fundera på livet, njuta av stunderna, och jag insåg att tiden med mig själv...ja, jag är inte så pjåkig att umgås med helt enkelt. När jag umgicks med mig tyckte jag faktiskt det var lite av kvalitetstid. Precis som jag tycker deet är när jag får chansen att sitta i lugn och ro med mina vänner över en kopp te eller en mysig middag. Vilken överhärlig (mitt nya ord) lyx! DET är något värt att avundas. Tid för och med varandra! Att våga ta det lugnt och vara i nuet både i tanke och i handling.

För alla ni kvinnor vet att man oftast gör en sak medan dina tankar är redan på nästa grej du ska fixa. Och det...är inte att leva livet fullt ut. Att vara i nuet.

Det är en kost att kunna ta det lugnt. Att prioritera och prioritera bort för att hamna i ett rus av harmoni i livet.

...medan jag stod och ansade oxfilén som vi skulle ha till nyår. Måste säga att är inte det en kärleksförklaring till min sambo så vet inte jag! Usch så vidrigt det är att gräva och dra i senor. Ryser av bara tanken. Inhemsk oxfilé blir det alltså på nyårsafton med vitlökspotatisgratäng och grekisk sallad. Oxfilén symboliserar nog mig och min sambos firandet ganska bra. Allt sedan vi träffades har vi ätit oxfilé när vi firat något eller myst tillsammans.

I varje fall så kom årets första men klena skörd av snö exakt under den tiden jag stod där och brottades med 1,6 kg dyr oxfilé. Fick bita mig i tungan när jag messade honom. (Han är utomlands) Ville skriva att jag betalat en förmögenhet för den där oxfilén och hur tacksam han ska vara som har så fin flickvän som fixar, handlar, städar, tvättar, och sköter vårt barn, men framför allt för att hon spenderat just en förmögenhet på vår nyårsmiddag med sina små slantar man har när man är hemma med ett barn. Men så hejdade jag mig. Tog ett djupt andetag. Hur rolig skulle middagen bli om jag påpekat att den kostade skjortan. Vi skulle sitta där och tänka på det under middagen. Så vill jag inte att det ska vara. Nej, han behöver inte veta. Jag får hoppas ändå at han förstår vad han har...för idag...idag när jag stod där och grävde i vår oxfilé kände jag mig som väldens bästa flickvän...fy f-n vilket kap jag är!!!

Har era män någora favoritsaker när det gäller att reparera och sätta ihop/upp saker? Min har det. Lösningen till all världens problen finns i silvertejp och silicon. Varje gång jag frågar. Hur fixar vi det här nu då? Så svarar han Med silvertejp. Jag avskyr silvertejp. Färgen är ju gräslig! Ja, jag är kvinna...för mig är färgen viktig! Det handlar allt från att tejpa ihop sladduttag som är för småa till att stoppa vatten från att läcka ut från slangar. Jag blev anti silvertejp kvinna till slut. För mig måste det finnas vackra lösningar också. Men så stod jag där utan tejp till mitt paket på farsdag. För lat för att köra till affären och inhandla det gick mina steg till skåpet. Öppnade dörren och ser hur min hand sträcker sig som besatt efter silvertejpen! Slutar med att jag klipper ut små figurer och klistrar fast på paketet. Problemet löst! Jag älskar härmed silvertejp! Ska ge det som present till någon tror jag. Kan ju alltid tejpa fast paketet med silvertejp.

Idag är det en sådan där morgon då jag är tyst. Annars pratar jag ganska mycket, men när jag blir sur kan jag bli tyst för att jag vill fundera i fred huruvida jag har rätt att vara sur eller inte. Dessutom är det onödigt att säga saker i stundens hetta man kanske ångrar sen. I varje fall. Jag är väl lite sur idag. Även den bästa humlan kan sluta surra av glädje ibland. (Vet inte vart jag fick det där ifrån, så fråga mig inte. Kändes bara rätt när jag skrev det.)

Jag är sur för att min sambo låg och såg på fotboll inatt, och gick och lade sig närmare halv fyra i morse. Vänta...jag har inte kommit till kärnan av min surhet ännu. Fine! Se på fotbollen. Det stör mig inte så länge jag slipper se och höra. Men så vaknar då vår älskade lillkille i vanlig ordning kl 7 i morse, och ler med sina vackra ögon mot mig. Jag smälter som en isglass i solen. :) Vi ligger där och jollrar tillsammans, kramas och sjunger. Pappa sover. Och sover...och sover. Jag stiger upp med vår lilla solstråle, byter hans blöja såsom jag gör varje morgon, klär på honom och går och äter frukost. Något jag verkligen ÄLSKAR att göra. Det är så mysig stund. En stund jag gärna skulle vilja dela med pappan också. Fast...det händer kanske 2 morgnar per månad. Jag hade hoppats att han en gång skulle säga till mig "Älskling, jag tar vår solstråle och går upp. Ligg kvar och njut av en liten sovmorgon du." Ord...jag tycks vänta för gäves på. Det händer liksom inte om jag inte specifikt ber honom göra det. Anyway...har haft vakennätter bra många veckor nu, så det hade varit en fin gest att säga det där orden till mig kan jag tycka, men inte... Han är en underbar pappa vill jag tillägga. Han är med vår underbara son, leker och busar med honom, men det där praktiska som byta blöja, byta kläder, och mata...det gör till 99% av gångerna jag. Så här var det inte i början, utan det är nog mer nu som det blivit så. Så...jag är lite tyst idag. Tyst för att jag vill att han förstår det själv. Tyst för att jag i mitt stilla sinne tänker att så här gör mammor överlag. De sköter bebisen medan pappan leker med den. Jag kanske bara överreagerar min tysthet. Jag funderar vidare på saken... Kanske det här med att ta hand om barnen och vilja göra det och offra annat för det kommer så naturligt för oss kvinnor, men kanske inte alls lika naturligt för männen? Ja, som sagt...jag funderar vidare. Tur för honom att jag inte är en långsynt person. Fast ibland kan det vara bra att vara lite lite lite långsyntare, för han vet ju att jag snart blir på gott humör igen och glömmer min surhet...och vad har han lärt sig då? Att nästa gång kan han göra likadant. Nåja...jag känner att humlan i mig är på väg att börja surra igen nu.

Efter ett år av sökande hittade jag igår äntligen en gungstolsmatta! Sökt genom affärer, marknader, loppisar...utan resultat, men så igår hände det. Känslan när man hittar något man sökt efter så länge är fantastisk! Där låg den på en hylla och min blick svepte förbi, men backade tillbaka och fäste blicken på den. Är inte det där en gungstolsmatta? Jo visst! Rullade upp den och såg färgerna. Den var som gjord för mitt hem och min gungstol! Fantastiskt fin, tyckte jag den var. Brun, rosa, och grön på en vitgrå bakgrund. Perfekt! Jag som har rosa gardiner till sommaren och gröna till vintern. Helt rätta nyanserna! Ment to be, tänkte jag. Den skrek ju bara: KÖP MIG! Tittade på prislappen. 7 euro!!! 7 euro bara?!?! Waow! MIN! Gick till kassan...och så säger kassörskan: "17 euro." What?! Vaddå 17 euro?! Men så var det. Ettan syntes dåligt...den kostade 17 euro. Det lät ju mer rimligt också när det är äkta handarbete. "Oj nej, jag trodde den kostade 7 euro. Då får jag nog lämna tillbaka den på hyllan." sade jag lite besviken. Kassörskan tittade på den och på mig med min son i mina armar. Hon förstod nog att en småbarnsmamma inte har många slantar att leva på. "Äh! Vi säger 7 euro!" säger hon glatt. Hela jag lyste upp som en sol! :) Vilken härlig människa! Oj, vad glad jag blev!

Kom hem och provade den. Helt rätt längd och helt rätt i färgerna till sommaren.

Jag älskar fynd och igår...igår hände det! :)

Kommer just från köket. Har kokat kött till min 6 månaders baby. Min önskan har alltid varit att laga maten till mitt barn. Jag är ju ingen stjärna i köket precis, men viljan fanns. Jag anmälde mig till en matlagningskurs för småbarn. Där smakade vi på burkmaten respektiva likvärdig hemlagad mat. Burkmatens smak var så förvrängd så jag kunde inte avgöra vad det var jag åt. Det smakade papper, doftade lite papper, och färgen var grå. Det var majspuré. Hade jag inte varit övertygad om att jag ville göra det här innan så hade jag blivit det då. Så hittills har jag inte serverat honom en enda barnmatsburk...och för mig känns det bra. Speciellt efter att det kom ut någon varning om cancerframkallande ämnen som fanns i barnmaten.

Men...jag förstår fullt ut de föräldrar som väljer burkmaten också. Det är ju så enkelt att ta med när man ska någonstans, och de håller sig i rumstemperatur. Snabbt går det också. Bara att slänga in i micron och du behöver inte fundera på om det är tillräckligt med järn i maten eller vitaminer. Du behöver inte tänka på att laga mat som är snäll mot magen ifall din bebis har knip. Man får ju tänka till lite och försöka testa sig fram och göra maten personlig för just sitt barn. Du behöver inte heller fundera på vilka saker du absolut inte får sätta i maten.  

Fast....jag tycker ju det här med matlagning till småbarn är skoj, och mitt intresse bara ökar. Så jag upplever inte tiden i köket som något jobbigt. Snarare som en hobby. Det är roligt att lägga i burkar skriva på locken och frysa in. Och...jag ÄLSKAR färgen på maten. Det ser så gott ut så ibland stoppar jag ner några skedar i min egen mage. :) Det känns underbart bra när jag stänger frysen och vet exakt vad jag ger honom följande dag. Att majs doftar majs, att det smakar majs såsom majs ska smaka, att den är gul såsom den verkligen är. Att det inte finns några som helst tillsatser i det.

Och visst fasen känner jag en viss stolthet i att jag lagar riktig mat till mitt barn...

Min blogg är sluten. Många anledningar till det, men en av dem är att jag är väldigt privat av mig. Det vet mina vänner. Jag har inget behov av att vara känd. (För det skulle jag ju sannerligen bli om jag inte hade den stängd. :) *ironi*) Jag tror faktiskt inte jag skulle trivas med att vara känd. Jag tror inte det skulle göra mig lycklig. Jag behöver inte synas och höras. Det är inte det jag strävar till i livet. Eller till att vara bäst på någonting. Nej, faktiskt inte. Blir nästan förvånad själv när jag läser det. Det jag strävar till i livet är att vara lycklig så mycket som möjligt. Att suga på de lyckliga stunderna som man suger på en god karamell man aldrig vill att ta slut. Att fånga varje ögonblick. För mig handlar det inte om det materiella eller att vara bäst på någonting. Eller att synas och höras. Jag imponeras inte av snygga dyra bilar, stora villor, senaste telefonen, eller rika människor. Jag imponeras och fascineras av genuina snälla, insides vackra, människor. Ni vet, de där som har hittat sitt jag. De som lyser av positivism, glädje, erfarenhet, och vishet. De som vet när tiga är guld. Jag blir inte ett dugg imponerad av "gaphalsar" som måste synas och höras, skrika och protestera mot allt. De där hårda typerna som grabbar tag i varje konflikt de kan få tag i. Nej, jag är nog mer som Ferdinand. Jag sitter hellre under min korkek och doftar på blommorna och skiter fullkomligt i alla konflikter. Nåja, nog måste jag också ta en och annan konflikt ibland, men hugahh...jag tycker det är dyrbara sekunder av livet man spiller på sånt skit. Konversera som vuxna i lugn och saklig ton...absolut, men att konliktera...nä, det lockar mig inte ett dugg. 

Därför är min blogg sluten. Åtminstonde tills vidare.

Därför...om det är något man behöver veta om livet så är det att...det är föränderligt.